Design för komplexa system, del 2

I del 1 av denna serie introducerade vi termen expertanvändargränssnitt vilket innefattar program och produkter vars mål ofta är att förstärka användarens kapaciteter. På grund av att det ofta handlar om komplexa och/eller stora problemvärldar med ibland hundratals funktioner krävs det stor flexibilitet. Då är det inte riktigt skalbart med “enkla” lösningar med vardagsgränssnitt som sociala medier, webbshoppar, streamingtjänster m.m. 

Ändå finns det gott om tjänster som av många upplevs otroligt komplicerade och svårbegripliga. Hur kommer det sig?

Olika sätt att tolka vår omvärld

För att förstå hur dessa program, produkter eller tjänster är designade bör man förstå vissa principer inom designpsykologi. År 2011 skrev nobelpristagaren Daniel Kahneman boken Thinking, fast and slow som förklarar två generella sätt vi människor tänker på för att tolka vår omvärld. 

System 1

System 1, som vi använder över 90% av vår tid, är snabbt men omedvetet – dock oftast pålitligt för hantering av vardagsbeslut så som vilken väg vi tar till jobbet, eller vilket cornflakespaket vi väljer. Vi kan ta dessa beslut snabbt då de ofta vilar på så kallade heuristiker, det vill säga mentala genvägar som oftast leder till godtagbara resultat i utbyte mot att vi sparar på våra mentala resurser.

System 2

System 2 hanterar det som system 1 ej klarar av. System 2 är ett mycket kraftfullare system som har förmågan att tänka kritiskt, medvetet och logiskt på ett sätt som system 1 inte klarar av. Problemet är att det är krävande, och det är därför oftast målet inom UX-design att minimera risken att få folk att hamna i system 2-läge. 

Medvetna och krävande mentala processer kan bli automatiska

Givet att en syssla görs tillräckligt många gånger kan den gå från att för oss hanteras i system 2 till system 1. Det är just denna förflyttning vi jobbar med när det kommer till expertanvändargränssnitt. Ett klassiskt exempel är hur vi lär oss hantera växeln när vi kör en manuell bil. Till en början är varje rörelse väldigt medveten då vi måste lära oss känna in kopplingsläget, timing, förflyttningar och så vidare. Med tiden har vi repeterat allt detta att hela förloppet blir en enda handling i vårt huvud, och ännu längre fram kanske vi till och med byter växel utan att riktigt vara medvetna om det.

Det är just sådana resor vi har i åtanke när vi designar så kallade expertanvändargränssnitt. Det betyder i sig inte att man behöver vara en “expert” för att kunna använda gränssnittet – men det betyder att experter är de som oftast kommer kunna utnyttja produkten eller tjänsten till bäst potential. Det är därför ofta olika sorters verktyg och arbetsmjukvara som anses lämpliga att designas som expertanvändargränssnitt, eftersom vi kan anta att användarna ofta är återkommande. 

Kan du inte få nog av detta område och vill lära dig mer om hur man faktiskt kan tänka när man designar expertanvändargränssnitt? Läs Design för komplexa system del 3!